En vanlig onsdag i rekryteringsvärlden: Kund 1 söker en erfaren och kompetent styrelseledamot med tidigare styrelseerfarenhet – gärna en kvinna. Kund 2, en stor industrikoncern som söker en chef på koncernledningsnivå. Alla i bolaget är män, så man vill gärna ha en kvinna. Kund 3, ett mindre, listat industriföretag behöver en dotterbolagsvd, och gissa vad man gärna vill ha? Just det, en kvinna! Alla vill ha tjejer, så var går det snett?
Med anledning av en nyligen utkommen rapport från Timbro om Norges kvoteringslag, hamnade jag förra veckan på ett seminarium där det diskuterades kvotering i allmänhet och Norge i synnerhet. Från Timbro-håll blev slutsatsen att kvinnor i mångt och mycket har sig själva att skylla som inte har lika höga positioner som män. Hade de bara valt rätt utbildning (Handels), valt att vara företagare, valt att jobba längre dagar och gjort de val som krävs för att nå målet, så hade saken varit biff.
Men är det verkligen så enkelt? Kan man verkligen helt bortse från samhällets maktstrukturer, både dolda och öppna, och lägga hela bördan på kvinnorna?
Som min 11-åriga dotter just frågade: varför tjänar killar mer och är oftare chefer? Och sedan svarade själv: det kanske är för att det alltid har varit så, och för att de säger mera vad de vill. Man fattar liksom bättre vad de tycker, för de säger det så högt.
Det blir ramaskri och upprörda röster kring ”ingrepp i äganderätten” och ”förnedrande för kvinnor” när man talar om möjligheten att införa kvotering till styrelser. Men staten och politikerna har i alla tider styrt samhällsutvecklingen genom reformer, piskor och morötter, och åsikterna om nyttan, rätten eller faran har gått isär. Tänk kvinnlig rösträtt, AP-fonder, föräldraförsäkring, särbeskattning och ”varannan damernas”. Vem släpper ifrån sig makt frivilligt?
Jämställdheten i samhället står inte och faller med den marginella mängd män och kvinnor som sitter i börsbolagsstyrelser. Men styrelserepresentationen är en viktigt pusselbit och markör, bland flera andra. Det viktiga är förstås att arbeta på flera fronter så att könsfördelningen blir jämnare på alla nivåer. Fler kvinnor i ledningsgrupper leder till fler kvinnliga vd:ar leder till en jämnare könsfördelning i rekryteringsbasen till styrelser. För det är ett demokratiproblem att kvinnor och män de facto inte har samma möjligheter i arbetslivet.
Alla kan göra något för att uppnå en bättre jämställdhet. Det Agentum bidrar med är att bredda rekryteringsbasen och söka i andra vatten, vilket leder till en större möjlighet att nå både kompetenta män och kvinnor.
För kanske är det som Karin Thunberg så finurligt formulerar det i Svd sön 7 mars: ”Männens räkmacka är kanske uppäten och gräddfilen slut”. Jag hoppas det, inte minst för min 11-årings skull.
/Ann Keve Isaksson - mars 2010